Inger Frimansson: "Jag fylldes av en hisnande kärlek"

När Inger Frimansson var tolv år blev stallet hennes andra hem. Hennes ljudboksföljetong Den goda fen utspelar sig i stallet och är en berättelse för vuxna. Den handlar om ensamhet och vänskap och om att våga trotsa sina egna rädslor. Och framförallt: om friheten i att rida, kärleken till de stora djuren.

Inger Frimansson har skrivit en rad spänningsromaner och tilldelats utmärkelsen Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin två gånger, senast för Skuggan i vattnet, 2005. Länge var hon ganska ensam om att skriva psykologiska thrillers på svenska, och anses av många vara en av de bästa i genren. Inger Frimansson skriver också för unga läsare. Täta, fängslande berättelser som rör sig kring dramatiska skeenden och handlar om vänskap, kärlek, svek och skuld. Hon har med sina många böcker om Kona-klubben blivit en av Bonnier Carlsens mest omtyckta och lästa författare för slukaråldern.

Inger Frimansson:

När jag var tolv år åkte jag till stallet för första gången i mitt liv. Någonting drog mig dit, en plötslig och obetvinglig längtan. Varifrån den kom visste jag inte. Jag hade hittills aldrig haft med hästar att göra. Bara trögt noterat att de fanns.

Ridläraren granskade mig.

”Du vill börja rida? Gott. Då kan du ta Panoco.”

Panoco stod i sin spilta. Han var jättelik. Jag svalde rädslan och lyckades pressa mig förbi den enorma bakdelen. Han vände huvudet mot mig. Hans ögon var bruna och likgiltiga. Jag fylldes av en hisnande kärlek.

Från den här dagen blev stallet mitt andra hem. Varje dag cyklade jag dit, försummade skola och läxor, allt för att få vara hos Panoco. Steg för steg lärde jag mig ridningens grunder. Panoco hade varit militärhäst och var kanske inte den mest okomplicerade av hästar. Men vad gjorde det? Jag älskade honom.

Kärleken höll i sig under nästan hela min tonårstid. Dock fick den ett abrupt slut. En eftermiddag skolkade jag från skolan och begav mig till stallet. Just den här dagen råkade Panoco vara på misshumör. Efter några vändor i paddocken satte han fart mot ett hinder och kastade av mig. Det hade hänt förut. Det hörde liksom till att ramla av då och då. Men nu slog jag mig riktigt ordentligt. Blodvite uppstod. Inte nog med det. Jag blev rädd.

Efter det här tappade jag lusten att rida. Jag blev ju äldre också, det fanns annat som lockade mer. Jag tog studenten, utbildade mig, gifte mig och skaffade familj.

Åren gick. När jag var runt femtio såg jag den isländska filmen Korpen flyger. En man rider på en raggig häst längs stranden. Hästen töltar. Den liksom flyter fram i lavasanden. Vilken oerhört fascinerande syn! Längtan tillbaka till hästarna slog ner i mig och fick mig att nästan tappa andan.

Så jag började rida igen, vilket jag inte var ensam om. Det är en tydlig trend detta, att f d hästtjejer återvänder till stallet när de hamnat i ”mogen” ålder.

Och det är bland annat detta som ”Den goda fen” handlar om.